Samunia

Det är andra gången jag går på bio denna vecka. Idag såg jag Parfymen, filmen som är baserad på Patrick Süskinds roman som vi för övrigt läser på tyska 5 nu. Därför gick vi även och såg filmen. Tom Tykwer står för regin, och jag måste medge att han gör ett otroligt bra jobb. Vacker miljö i 1700-talets Frankrike, med mycket smuts och skit på gatorna, men otroliga vackra romantiska klädnader. Precis som jag gillar det! Filmen tar med oss in i dofternas värld och bekantar oss med Jean-Baptiste Grenouille som helt saknar egen kroppslukt och mer än allt annat vill lära sig att bevara människodofter. Berättelsen är förmodligen en av de mest unika jag känner till, och jag tycker att själva berättelsen är väldigt vacker, men problemet blir när man ska försöka föra över berättelsens ord till bilder. När jag läste boken uppfattade jag den inte alls som speciellt vidrig eller stötande, men när jag väl såg filmen kom de känslorna upp. Men absolut en sevärd film och en fröjd för ögat (bortsett från det stötande och främst scenen i slutet). Ett tips är dock att läsa boken först.  

Som sagt, jag älskar Disneyfilmer! Idag tittade jag på Lilla Sjöjungfrun som var en favorit när jag var liten. Den är så söt och rolig! Det roliga är att man märker en massa nya små detaljer varje gång man ser en film. Som nu till exempel, så märkte jag att måsen Mosart säger "1492" när Ariel och Blunder simmar upp till honom med en gaffel i början av filmen. År 1492 var året då Columbus upptäckte den lilla ön utanför Amerika. Jag undrar varför han just säger det... Själv har Mosart ju sitt lilla "hem" på en liten liten klippa mitt i havet. Något samband? Jaja, söt är den iallafall.

Igår såg jag 2006 års Oscarvinnare i kortfilmklassen: Döden i rörelse (Six Shooter) av Martin McDonagh. Filmer handlar om en man som precis mist sin fru och som reser en längre sträcka med tåg. Väl på tåget möter han en irriterande och påstridig tonåring vars varannat ord är ett svärord. Inte långt ifrån dessa två män sitter ett par som precis mist sitt spädbarn. Själva handlingen är en aning sjuk. Detta på grund av tonåringen som inte kan visa något medlidande och som säger precis allt vad han tycker och tänker, oftast sådant som kan knäcka en sörjande person. Budskapet är (enligt min mening) att du har ett bestämt öde, som du inte kan undkomma eller förändra. Själva handlingen var som sagt helt sjuk och den 27 minuter långa kortfilmen innehöll flera blodiga scener, som dock var väldigt ovanliga och vågade. Jag menar, hur ofta är det man ser en ko sprängas i luften, eller en kanin få sitt huvut avskjutet?

Ändå måste jag säga att jag på något sätt tyckte om den. Visst, vrickad och brutal, men man märker att regissören McDonagh har en passion för filmskapandet. Döden i rörelse kändes till en början väldigt engelskt tråkig, men fylldes senare ut av mystik och djup psykologi. Dessutom är den otroligt vackert filmad, speciellt i början när mannen står på perrongen och man i bakgrunden ser tåget som sakta nalkas.

Ljuvligt men sjukt!