Samunia

Pjuh, kom hem från träningen för drygt en timme sedan, och jag är nästan helt blå! Är det jag som har så fruktansvärt dålig kondis, eller är de andra träningskompisarna så fruktansvärt bra på att låtsas att de inte är trötta? Jag får en känsla av att jag är liten och klen i jämförelse med alla andra, och att komma hem helt blå gör inte saken bättre. Nej, nu ska det bli skärpning. Jag ska nog visa alla hur stor och stark jag egentligen är, och vill de se mig göra 100 push-ups på knogarna, 200 låångsamma knäböjningar eller höra mig räkna till tio baklänges på japanska, så ska de minsann få se att jag inte är en liten klen odugling. Eller inte.

Så kom dagen äntligen igår... dagen då jag skulle få se The Magic Numbers spela på Berns i Stockholm!! Sjukt bra koncert på en sjukt fin krog. Med anledning av att jag har otroligt mycket läxor just nu så återkommer jag med en utförligare redogörelse av kvällen och kanske till och med med några bilder av det magiska numret!

Efter en lång eftermiddag på Kungliga Biblioteket slank jag in på H&M när jag sprang till tåget. Och gissa vad jag fick syn på där?! Klänningen som jag letade efter i början av vintern, och nu fanns den där! Vilken tur att jag haffade åt mig sista 36:an, och jag hann med tåget också! Lyckans ost!

Efter en ankomst till Sverige i morse har man kunnat följa Christer Fuglesangs dag på bland annat Dagens Nyheter. Jag var en av de specialinbjudna gästerna som fick äran att följa en timme av hans dag på riktigt. Det hela ägde rum på Kungliga Tekniska Högskolan och skedde i form av en föreläsning med frågestund. Christer visade egna bilder från rymden och berättade om sina upplevelser. Det var helt fascinerade att få lyssna till en person som har varit ute i det okända och som nu är tillbaka nere på jorden. Det måste vara en sådan otrolig känsla att se jorden uppifrån. Gud i himlans vad jag också skulle vilja resa upp i rymden. Fast starten skulle jag nog helst av allt vilja skippa. Vad sägs om att i framtiden kunna teleportera sig själv till ISS, eller varför inte till månen? Nu när man har börjat sälja och köpa jord på månen så måste någon väl ta hand om den, eller? Nåja, trevligt var det iallafall på KTH, även fast det ibland var svårt att koncentrera sig när man såg att tv-kamerorna var riktade mot en. Christer måste vara jättetrött på alla galna fotografer och för att inte ens nämna vakterna!! Det kryllade av dem på plats. Allt för att skydda vår alldeles egna astronaut. Fast visste ni föresten att han är halv-norsk? Det var så roligt när en norrman i publiken frågade honom ifall han inte även kände att hans resa till rymden innebar att han var den förste norske astronauten med, eftersom att han är halv-norsk, och givetvis svarade en delvis skrattande Christer att sådant var fallet. Riktigt kul att ha honom tillbaka i Sverige! Välkommen hem Christer!

Idag måste jag åka till Kungliga biblioteket, men jag tror inte att jag hinner vara där i mer än ca en timme. Sen blir det projektarbete med Anna och sen tyskalektion på Jarlaplan. Har suttit och läst lite i en bok om Rasputin nu, då jag gör mitt samhällsarbete om just honom. Jag har mycket att läsa och så lite tid! Snälla gör dygnet längre! 

8.30 började föreläsningen om alkohol och bilkörning. Pinsamt att endast åtta personer av våra hundra tredjeklassare dök upp. De två föreläsarna blev ganska besvikna när inte ens rektorn kom dit som bestämt. Vi åtta fick iallafall lyssna på dessa två peroners erfarenheter som de ville dela med oss. De manlige föreläsaren började med att berätta om hur han som ung dagligen under en viss period hade åkt bil under påverkan av alkohol. Han sa att det endast var ren tur att han inte hade kört på någon eller skadat en människa på något annat sätt. Sedan var det den kvinnliga föreläsarens tur. Hon började med att berätta om sitt liv efter skilsmässan från maken, och flytten från Småland till Stockholm med sina fyra barn. Hela tiden pratade hon om sin son Tony som snart skulle fylla 18 år. Eftersom att Tony gick på internat nere i Småland och endast hade ett år kvar av gymnasiet, var han tvungen att gå klart skolan innan han kunde flytta upp till Stockholm. Men han åkte dit på helgerna och sin 18- årsdag skulle han också fira där. Precis vid tolvslaget på hans födelsedag hade han gått på krogen helt själv, då ingen annan kompis hade lust att följa med, och han var så stolt över att äntligen vara 18 år. Senare firades han av familjen och efter helgen åkte han tillbaka till internatet. Tre dagar efter hans 18- årsdag väcktes mamman av att det ringde på dörren klockan fem på morgonen. Det var två polismän som kom för att meddela familjen om att sonen Tony hade varit med om en bilolycka där alkohol var inblandad, och dött. När kvinnan sa detta brast hon i gråt, och jag tror att alla åtta elever inklusive två lärare även de brast ut i gråt. Vi fick även se bilder på hennes son, platsen där olyckan skedde samt ett foto av den kraschade bilen som var helt mosad. Det kändes så overkligt att något sådant hade hänt och att dessutom få höra det av den avlidnes mamma var otroligt känslomässigt. Riktigt stark av henne att dela med sig av hennes upplevelse. Det blev en snyftande start på dagen.

Så har jag äntligen sett den! Årets VRG-musikal We Will Rock You av Queen. Så kul att det just blev Queen-musikalen i år. Jag som verkligen har vuxit upp med Queens musik, eftersom att hela min familj är riktiga fans av dem. Åh, va jag älskade musiken! Var det bara jag som fick gåshud när den läspande bohemen sjöng "Show Must Go On"? Och sedan själva "Bohemian Raphsody" i slutet! Och Galileo som var så söt! Underbart! Jag måste även beröma Odenplans duktiga skåpespelare. Kristin som var hur grym som helst i sin rockiga utstyrsel, Sebastian som verkligen överaskade med sin oväntade sångröst, Karin som, iklädd en gul lack-kjol, ägde scenen i början av föreställningen och Simon som jag verkligen inte hade tänkt mig som en musikalkille! Riktigt grymt var det, även fast jag tyckte att den saknade någon speciellt bra handling. Men absolut sevärd!

   

Välkommen till min nya blogg!