Samunia

Igår på förmiddagen var det strålande solsken. Då var det vår. Typisk vår. Allt kändes annorlunda. Folk hade den där glimten i ögat, som på något sätt legat i ide hela hösten och vintern. Allt var underbart tills det framåt eftermiddagen blev månigt, kallt och blåsigt. Det är som om vädergudarna leker med oss. Jag tycker nån borde lära de en läxa, en gång för alla! 

Igår på morgonen var klassen på studiebesök i Skogskyrkogården i Enskede, ritad av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Jag fotade som bara den, jag fick till och med med krematorieugnarna, och så har det blivit nåt fel med min puckade kamera. Så nu har jag inga bilder. Typiskt. Kyrkogården var iallafall allt annat än vad jag hade väntat mig. Den maffiga entrén var skrämmande kuslig som i en Hitchcock-film och det enda som fattades var den isande musiken. Vi guidades genom några kapell där vi till och med fick gå in i ett där det låg en kista med blommor på. Det kändes helt fel att en skolklass gick runt och tittade medan den döde stillsamt vilade i sin kista, i väntan på sina nära och kära. Jag försvann iallafall ut därifrån ganska snabbt. Gunnar Asplund själv är begraven på den kyrkogården, men vi missade hans grav. Däremot gick vi förbi Greta Garbos grav som var upphöjd på en egen liten plätt med en utmärkande stig som ledde fram till hennes gravsten. Vadå alla människor är lika mycket värda?! Fruktansvärt dåligt enligt mig. På mina kyrkogårdar ska minsann varje människa få lika mycket markareal, fattiga snickare till förmögna skådisar. Nåväl, det sista vi fick se var krematoriet. Chefen Sergej visade oss kylrummet och alla andra utrymmen som var fullpackade med kistor. Slutligen fick vi även se det som jag antar att folk hade mest känslor inför. Själva kremeringsrummet. Fyra ugnar. Fyra olika kroppar som brann i dem. Små runda titthål, och ja, i ett av dem kunde man se ovansidan av skallen och något som såg ut att vara ett nyckelben eller liknande. Det kändes konstigt att se på när döda människor brann upp, men det är väl livets gång. Nån dag kanske någon kommer titta på när min kropp ligger i en sån där ugn och blir till aska. Om jag nu bestämmer mig för att min kropp ska kremeras. Men det är lång tid kvar tills dess. Förhoppningsvis.

... men dessvärre blev det Heath Ledger som fick min önskan uppfylld. Och mer än så. Oväntat, hade aldrig tänkt tanken om honom, va?!, chock! Och Emma i klassen som blev helt förtvivlad när hon fick veta att det var honom det gällde. Overkligt.

Förutom en massa förvirrande tankar om vart dagens samhälle är på väg har dagen mestadels bestått av en otroligt massa modellbyggande av Peckham Library i tekniken. Kan inte fatta att det tog mig, Stéph och Szilvia nästan åtta timmar att göra skelettet till tungan och klä halva den (förenklat typ ett minimini tennisracket). Men det blev iallafall snyggt.

Måste säga att det verkligen känns att man är tillbakaoch tränar igen . Lyckades samla på mig en träff mitt i nyllet igår (ok, kan förlåta det med tanke på att jag själv är generös med dessa, mina dock ofta med blod inblandat), en armbåge i foten (en riktigt sådär knotig en), ett stort blåmärke precis ovanför vänstra armbågen, ett feting stort blåmärke på vänster smalben, samt en herrans massa små blåmärken lite här och där. Men jag är inte bitter! Är det nån som förresten vet vad som är fel med en när blåmärken läker otroligt långsamt? Kan man få dem att försvinna snabbare? Någon?

Alla känner väl till Michael Jacksons klassiska hit Billie Jean. Vad kanske inte lika många känner till är att Chris Cornell har gjort en cover på låten. Och den är hur bra som helst. Tycker iallafall jag. Klart en värdig cover.

Avgör själva.

Vår första uppgift i skolan fick vi igår. Vi ska göra våra egna dödsmasker och inspireras av en text vi fått. Hur gestaltar man då döden?

Kanske som Ingmar Bergman gjorde i Sjunde Inseglet?

Nyårsafton igår blev lyckat och trevligt. Malin och jag möttes upp i stan för att titta på fyrverkerierna och eventuellt gå nånstans. Väl på väg till fyrverkerierna stötte vi på några bekanta ansikten. Sali, trillingarna och Sara! Så tillsammans med dem räknade vi ner (eller ja, inte riktigt, ingen verkade ha en punktlig klocka) till tolvslaget och beskådade de i år något (väldigt!) mesiga fyrverkerierna. Bästa var när jag och Sali såg vad vi trodde var en raket som inte sköt iväg och trodde den skulle sprängas på marken nära oss. En snabb blick på varandra och så spinga skrikandes så långt ifrån den som möjligt, för att senare upptäcka att det var en sån där liten mark-smällar-puff-raket. Ja, så kan det gå.

Gott Nytt År allihop!