På besök hos de döda
Igår på morgonen var klassen på studiebesök i Skogskyrkogården i Enskede, ritad av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Jag fotade som bara den, jag fick till och med med krematorieugnarna, och så har det blivit nåt fel med min puckade kamera. Så nu har jag inga bilder. Typiskt. Kyrkogården var iallafall allt annat än vad jag hade väntat mig. Den maffiga entrén var skrämmande kuslig som i en Hitchcock-film och det enda som fattades var den isande musiken. Vi guidades genom några kapell där vi till och med fick gå in i ett där det låg en kista med blommor på. Det kändes helt fel att en skolklass gick runt och tittade medan den döde stillsamt vilade i sin kista, i väntan på sina nära och kära. Jag försvann iallafall ut därifrån ganska snabbt. Gunnar Asplund själv är begraven på den kyrkogården, men vi missade hans grav. Däremot gick vi förbi Greta Garbos grav som var upphöjd på en egen liten plätt med en utmärkande stig som ledde fram till hennes gravsten. Vadå alla människor är lika mycket värda?! Fruktansvärt dåligt enligt mig. På mina kyrkogårdar ska minsann varje människa få lika mycket markareal, fattiga snickare till förmögna skådisar. Nåväl, det sista vi fick se var krematoriet. Chefen Sergej visade oss kylrummet och alla andra utrymmen som var fullpackade med kistor. Slutligen fick vi även se det som jag antar att folk hade mest känslor inför. Själva kremeringsrummet. Fyra ugnar. Fyra olika kroppar som brann i dem. Små runda titthål, och ja, i ett av dem kunde man se ovansidan av skallen och något som såg ut att vara ett nyckelben eller liknande. Det kändes konstigt att se på när döda människor brann upp, men det är väl livets gång. Nån dag kanske någon kommer titta på när min kropp ligger i en sån där ugn och blir till aska. Om jag nu bestämmer mig för att min kropp ska kremeras. Men det är lång tid kvar tills dess. Förhoppningsvis.