Samunia

Jag vill skrika. Jag vill skrika högt så att hela världen hör mig, världen som är så j**** f***** up att det inte är sant. Jag kan inte beskriva hur jag känner mig. Minst kan jag nog förstå hur min vän har det. Det är frustrerande. Man vill dela med sig med andra, men samtidigt inte. Man vill att världen ska förstå att sånt inte får hända, men det går inte. Jag känner mig tom och förvirrad på samma gång. Igår skakade jag hela kvällen och kalla kårar gick längst ryggraden i säkert flera timmar. Hårstråna på armarna står fortfarande och det lär dröja ett tag innan de lägger sig i lugnet. Om lugnet någonsin kommer.
Jag vill skrika, men ingen hör mig.