Samunia

Imorse, när jag väl stod på perrongen på Barkarby station och väntade på pendeltåget, träffade jag på Louise. Två sekunder senare poppar ett annat ansikte upp precis bredvid Louise, ett som jag till en början inte riktigt kunde placera. Efter några sekunder gick det upp för mig att det var Alexander från högstadiet som stod framför mig. En kille som jag inte sett sen vi gick ut nian! Han berättade att han hade gått på Walters gymnasium och att han nu pluggade juridik på Juridikum. Trots att han pratade så mycket om saker som han nu kände till och hade upplevt, så slog det mig att det var precis samma gamla Alex som stod framför mig nu. Han var precis likadan som han var i högstadiet, lite sådär halvt nervös och överdrivet välartikulerad och artig, och dessutom såg han precis likadan ut. Det fick mig att undra: "Hur ser folk på mig nu?" En människa ska ju utvecklas och i och med det förändras man ju. Frågan är ifall det syns på utsidan? Jag vill att det ska synas. Jag vill att folk ska se att man växer som människa, att man vågar genomgå förändringar, att man är en stark individ. Men syns det verkligen? Jag vet att jag känner hur jag har vuxit som person sedan tiden i högstadiet. Frågan är om andra gör det. För några månader sedan träffade jag min gamla vän Johanna som jag då inte hade träffat på säkert två år. Hon tyckte jag var precis likadan som två år tidigare. Under samma vecka träffade jag en annan gammal vän - Emma. Hon tyckte däremot att jag hade förändrats ganska mycket. Så nu vet jag varken in eller ut. Vad jag vet är att förändring är bra och spännande. Det är väl snart dags att klippa av håret... eller inte... eller? Nej... Var stark nu!